Voices from the front - Röster från fronten - Del 1

Den turkiska författaren Nadire Mater publicerade 1999 en bok där hon lät 42 soldater som tjänstgjort i Norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) att berätta om sin tid i det militära. Många av soldaterna vittnar om olika krigsförbrytelser, exempelvis avrättningar av tillfångatagna gerillasoldater eller hur en del av soldaterna skar öron av dödade gerillor. Boken förbjöds senare och Mater åtalades för att "ha förolämpat militären". Målet lades ned efter internationell uppmärksamhet kring fallet.

Jag har översatt delar av de berättelser som soldaterna berättat och sedan delat upp dem i olika delar som jag kommer att lägga upp efterhand. Varje soldats berättelse inleds med ett stycke i kursiv stil, för att sedan följas av en del av vad den soldaten har berättat.



"Man kommer tillbaka som ett tämjt lejon. Du är där för att försvara din mor, din mor, din heder, din fru, ditt land. Men befälhavaren svär åt dig, åt din mor, åt din fru. Gjorde jag inte militärtjänsten för min mor och far?"

Vi visste att dem [PKK] hade samlats i den regionen för att spendera vintern. Regionen utanför Sabirbergen var täckt med två till tre meter av snö, vilket gjorde det omöjligt att leva där. Vi hade fått information om att det fanns människor på bergen. Vi kom till Pirinctekin. Stationen låg i en ravin, kullar till höger och vänster, som en kanjon.

Ljus hade strömmat ned från kullen till höger...Vi närmade oss dem från vänster i syfte att omringa dem. Vi var halvvägs upp för kullen. Vår sergeant från Balikesir sa att han hörde en kvinnoröst som sa "Aysel, låt oss ta den här vägen". Jag svarade, "Vad skulle en kvinnoröst göra här? Du hör det för att du är ensam", Så fort jag avslutat meningen hörde även jag rösten. Medan vi klättrade uppför kullen, så klättrade de ned för den andra kullen, med en kanjon mellan oss. De skulle genomföra en räd mot stationen och vi skulle attackera dem....

Vi kallar det för resenyheter, alla vidarebefordrar informationen till den bakom sig. Så nyheten vandrar från ena änden av ledet till den andra änden av ledet. Så befälhavarens order "inta poster" gick ut till alla och alla intog poster. Vid den här tidpunkten hade båda sidorna hört varandras röster. Plötsligt inföll en tystnad. Det var becksvart, alla gick nu på ett led och höll i ryggsäcken på soldaten framför. De hade också intagit sina poster och helt plötsligt upptäckte vi att vi hade blandat oss. Rop, skrik, och så vidare....De var ungefär 40 kvinnor...Bara så många hade blandats med oss, vi hade information om att det fanns 600 av dem. Skrik...

Den som hade hand om vapnet som sköt bomber gick uppför kullen tillsammans med mig, medan striden började längre ned vid kullen. Soldaterna brottades med kvinnorna, de sköt inte mot varandra, inget skjutande ägde rum, närstrid, de använde bajonetterna mot varandra. Vi kunde inte se någonting, men det var vad vi fick höra senare. Senare började skjutandet, det var deras bästa taktik: att attackera från en låg position och samtidigt skjuta uppifrån. Med andra ord så närmade de sig under deras egen eldgivning. Militären skulle aldrig göra något sådant, en vilsen kula skulle kunna träffa en soldat. Men dem gör det, dem är tränade till att göra det. Vi hade fått se deras träning på video, deras träning genomförs med skarp ammunition och är tusen gånger bättre än vår träning...

Jag använde vapnet som sköt bomber. Soldaten bredvid mig hade också bomber man kunde ladda mitt vapen med. Jag fick slut på bomber, så jag började använda min G3:a och lade bomb-vapnet åt sidan. Jag hade även handgranater. Soldaten bredvid mig hade en bomb kvar. Han ställde sig upp och slängde den. I normala fall kunde ha slängt den utan att ställa sig upp, men han ställde sig upp. Han var den där krigartypen, en bra kille. Han var tvungen att kasta den, att använda ammunitionen till sista droppen.

Ena sekunden såg jag bomben lämna, andra sekunden började Hamzas bröst brinna - en explosion, blod över hela mig. Jag kände bitar av kött träffa mig. Jag kände hans vänstra arm som träffade tältet på vår post. Hamza var bara 12 dagar ifrån muck. Rädsla, våndor, jag kände allt samtidigt och sedan kollapsade jag. Jag kände att PKK-kvinnorna var runt omkring oss nu. Det var en soldat, en nykomling, som hade krupit ihop i rädsla bakom en stor sten, han rörde sig inte, men glansen från hans vapen syntes. Jag lade honom på en tunn dyna och lade ytterligare en tunn dyna över honom. En kvinna kom, jag kan aldrig glömma det, hon stötte till dynan för att känna om det var någon under den...jag kunde se henne diagonalt. Tre av oss var där, men hon kunde inte se oss. Självklart så kunde inte vi skjuta på grund av risken att döda våra egna. Vi kunde ha dödat henne med bajonetterna, men självklart så gjorde vi inte det. Under en sådan stund ser du inte dem som kvinnor, fysiskt sätt är de inte som kvinnor heller. De hade bredare axlar än mig. De var starka.

Striden varade i två-tre timmar, sedan kom helikoptrar och började skjuta och de sprang iväg. Morgonen därpå var det svåraste att uthärda. De sa "Det är blod överallt på dig". På grund av chocken från striden hade jag glömt Hamzas död. Hela scenen dök upp framför mina ögon. Det gör den fortfarande...

Vi hade 30-40 martyrer, nära 40 skadade, av vilka många dog senare så att dödssiffran senare steg till 45...PKK:s förluster var mellan 35 och 38...

Från boken "Voices from the front" skriven av Nadire Mater