Iranskt barn håller ett religiöst tal

Jag vet inte om man behöver kommentera det så mycket. Men man börjar ju undra hur den iranska teokratin försöker uppfostra barn.

"Förbannade PKK! Horunge Israel!"

Uttalandena i rubriken skanderades av supportrar till det turkiska fotbollslaget Kocaelispor i matchen mot Bursaspor under 2006 (Se video). Slagord med politiska förtecken tillhör inte ovanligheterna under fotbollsmatcher i Turkiet. Något som däremot tillhör ovanligheterna är att slagorden väcker reaktioner från politiker eller media.

Mordet på Dink väckte däremot starka reaktioner i Turkiet. Under Dinks begravning i Istanbul bar tusentals människor skyltar där det stod "Vi är alla armenier". Vissa har försökt framställa
den enorma uppslutningen vid Dinks begravning som ett tecken på att den turkiska allmänheten slöt upp i ett fördömande av mordet. Men Selami Ince, som arbetar på den alevitiska TV-stationen Su-TV, är av en annan mening. Ince citeras av den amerikanska nyhetsbyrån AP:

"Dessvärre så representerar de [som deltog] inte den turkiska allmänheten. Den turkiska allmänheten har inte fyllt gatorna med krav på demokrati och frihet. Dessa [som deltog] var vänsteranhängare, armenier, kurder och intellektuella som stödjer multikulturalism."

Uttalanden som "vi är alla armenier" har skapat en debatt i Turkiet och väckt anstöt hos turkiska nationalister. De turkiska nationalisterna har har tagit ställning mot dessa uttalanden. I anslutning till denna debatt har olika turkiska supporterklubbar, med sympatier till extremhögern i Turkiet förtydligat sin ställning.

På flera matcher efter matchen har supportrar till olika fotbollslag hängt upp banderoller med slagord som: "Vad stolt den kan vara som kan kalla sig turk", "Vi är alla turkar", "Vi är turkar, vi är från Trabzon, Vi är alla Musfafa Kemal [Ataturk]", och liknande nationalistisk dynga...

Nu tror många att exemplen från fotbollstadion bara representerar ett fåtal fanatiska anhängare, men faktum är att i matchen mellan Trabzonspor och Kayserispor delades tusentals turkiska flaggor ut till åskådarna. Ur stadions högtalare kunde man innan mordet höra "den som inte reser på sig är supporter till Fenerbaçe" [Ett av de större fotbollslagen i Turkiet] när hemmalaget ville elda på hemmasupportrarna. Dessa utrop hade efter mordet ersatts med "Alla som inte reser på sig är armenier".

Det är inte bara i matcher där Trabzonspor (staden som den misstänkte mördaren kommer ifrån) som dessa scener har utspelats. Liknande scener har utspelats i många andra matcher.

I matchen mellan Malatyaspor och Elazigspor skrek Elazigsupportrarna "Armenska Malatya" som om det vore ett skällsord. Malatya-supportarna ville inte vara sämre och svarade med "Ut med PKK:arna", vilket i jämförelse skulle vara ett värre skällsord för dessa nationalister (Elazigsupportarna har ingen speciell sympati för PKK). Efter att ha "svurit" åt varandra började man bråka på vanlig huliganmanér, vilket ledde till att ett tiotal supportrar skadades.

Politiska utspel är vanliga på turkiska matcher. Många lag från Turkiet har supportrar med sympatier till olika fascistiska rörelser i Turkiet. Den öppna rasismen som råder på fotbollsarenorna är inget nytt. Det finns många exempel. Exemplet från rubriken är taget från en match mellan Kocaelispor och Bursaspor under 2006.

Dessvärre är det så att nationalismen i Turkiet inte är begränsad till några fotbollssupportrar. Den finns inom staten, bland politiska partier, i skolor, inom militären, den finns kort och gott nästan överallt. Den perverterade nationalismen i Turkiet är utbredd i hela samhället. Hitlers Mein Kampf var 2005 Turkiets bäst säljande bok. (Populär Historia)

Den som hoppades på att mordet på Hrant Dink skulle leda till ett bakslag för den turkiska nationalismen lär nog bli besviken. Istället för att fokusera på diskussioner till hur och varför mordet begicks så har diskussionerna alltså främst handlat om huruvida man kan uttrycka åsikter som "vi är alla armenier".

Nationalismen har sedan republikens grundande haft en stark ställning i Turkiet. Tyvärr så tror politiker i Europa att man kan gulla bort den turkiska nationalismen. Om inte annat så försöker man blunda för hur utbredd den är. Denna naiva attityd skadar Turkiet och människorna som bor där mer än det hjälper dem...

Mordet på Hrant Dink - Kopplingen till militären

Fler uppgifter angående mordet på Hrant Dink börjar komma ut i medierna. Men fortfarande så ser många medier på mordet som separat händelse utan att kunna relatera till det klimat eller de djupare förklaringar som finns. I det här inlägget kommer jag ta upp kopplingen till den pensionerade generalen Veli Kuçuk. Dinks advokat sa efter mordet i turkiska tidningar att Dink känt sig hotad av Veli Kuçuk. Ett foto på Kuçuk har släppts (återvänts är möjligen ett mer passande ord). På fotot ser man hur Kuçuk poserar tillsammans med Alpaslan Aslan (stavas ibland också som Alparslan Arslan). För er som inte känner inte till Aslan så kan jag berätta att det är mannen som i maj 2006 gick in en författningsdomstol i Ankara och sköt 5 domare. Fotografiet är taget 2005 i Stockholm av den svensk-kurdiska journalisten Mizgin Bingöl...

Håll tungan rätt i mun nu eftersom gängbildningarna (staterna i staten) inom den turkiska staten kan vara röriga och dessutom går långt tillbaka i tiden. Då jag gjorts medveten om att många inte läser längre texter så kommer jag hålla texten kort, och sedan ge länkar till sidor där ytterligare information kan fås. De flesta länkar kommer att gå till kända turkiska hemsidor, eftersom det finns en tendens att avfärda alla uppgifter som inte släpps i den svenska mainstream-median och för att man dessutom ser med misstänksamhet på uppgifter från kurdiska nyhetssidor).


Kort historia:

År 1996: En mercedes i hög fart åker rakt in i en lastbil som håller på att åka ut från en bensinstation. I mercedesen befinner sig fyra personer. Abdullah Çatli, efterlyst av interpol, en högt uppsatt polischef från Istanbul, en dam som beskrivits som Çatlis flickvän, samt Sedat Bucak, dåvarande riksdagsledamot för DYP ("Rätta Vägens Parti). Partiledare för DYP var under denna tid Tansu Çiller, och det var under hennes tid som premiärminister som många av de värsta övergreppen mot den kurdiska befolkningen ägde rum. Alla utom Sedat Bucak dör i krocken som senare döps till "Susurluk-skandalen". Den efterlyste Çatli hade ett falskt pass på sig. Den som utfärdat passet var ingen mindre än dåvarande inrikesminister Mehmet Agar. Agar avgick efter Susurluk-skandalen men är idag tillbaka som ordförande för DYP. Efter bilkrashen tillsattes en parlamentarisk kommission som bland annat skulle utreda hur dessa personer kunde befinna sig i samma bil. Förhör genomfördes bland annat med Hanefi Avci, dåvarande chef inom polisens avdelning för underrättelse. Avci berättar:

"In his testimony at the parliamentary commission probing the Susurluk scandal, he claimed that there was an "illegal" organization established within the state to fight terrorism. He also said this organization then became a gang, which was established within the MIT, the police and Gendarmerie Intelligence (JITEM). Mehmet Agar, Korkut Eken, Ibrahim Sahin from the police, Mehmet Eymur, Duran Firat and Kasif Binbasi from the MIT and Lt. Col. Veli Kucuk from JITEM were in this organization and involved in numerous illegal actions under the leadership of Ahmet Cem Ersever, who was later killed by Kemal Uzuner (a.k.a Cubuklu), a driver working at JITEM, said Avci. He also said Abdullah Catli, an ultranationalist and suspect of a political mass-killing in the late '70s was both used by the MIT and the police, and Alaattin Cakici, a mafia leader was used by the MIT. Abdullah Catli, his partner in crime Haluk Kirci and drug smuggler Yasar Oz might be in the civil wing of the gang and conducted many operations in the southeast region and were active in Istanbul, doing operations against some businessman." (TNA)

Ett snabbt hopp till 2006:

I maj 2006 går en 29-årig advokat in i en domsal och skjuter fem domare. En av domarna dör av skadorna, medan övriga fyra överlever. Mannen som håller i pistolen heter Alpaslan Aslan. (BBC)

Januari 2007: Kort efter mordet på Dink berättar Dinks advokat att Veli Kuçuk hotat Dink. Advokaten som gjorde ett uttalande framför Dinks tidning Agos sa att Kuçuk hotat Dink per telefon för 5-6 månader sedan. Advokaten sade också att Dink var mer rädd för Kuçuks hot än andra hot. (Hurriyet, en av Turkiets största dagstidningar)

Den svensk-kurdiska journalisten Mizin Bingöl berättar i en artikel i den kurdiska tidningen Azadiya Welat om tillfället när fotot togs. Fotot tas under en azerisk kongress som äger rum i Stockholm 2005. Att Veli Kuçuk, den som av många beskrivs som grundaren av den turkiska militära underrättelsetjänsten JITEM, befinner sig i Sverige är en sensationell nyhet inom kurdisk media. I artikeln som senare publicerades på nyhetsbyrån Mesopatamian News Agency, tar man upp Kuçuks affärer utanför Turkiet och hur han arbetar för att stärka högerextrema grupper utanför Turkiets gränser. Vad man inte kan veta 2005 är att mannen som står brevid Kuçuk på fotografiet, Alpaslan Aslan, i maj 2006 kommer att gå in en domsal och döda en domare och skada ytterligare fyra.


Det större fotografiet (Stockholm) är från Firat News Agency, det infällda fotografiet (Turkiet) är från den turkiska tidningen Zaman:

Den turkiska tidningen The New Anatolian tar också upp detta:

"In a photo taken two years ago Kucuk was seen with gunman Arslan at the Azerbaijan Congress held in Stockholm. After the bloody Council of State attack, Kucuk said he didn't knew Arslan. He also said after Dink's murder that he had no connection with the murder or suspect." (TNA)

(TNA beskriver felaktigt den pro-kurdiska nyhetsbyrån MHA som "pro-PKK". Att turkiska tidningar kategoriskt beskriver kurdiska organisationer, medier o.s.v. som "pro-PKK" är en annan historia som jag får skriva om i ett annat inlägg. Samtidigt som jag vill poängtera att jag personligen inte tycker att det är fel om man nu är "pro-PKK".)

Originalfotografiet finns förmodligen fortfarande hos Bingöl och det vore inte allt för svårt för svenska journalister att ringa henne och undersöka saken närmare. En annan infallsvinkel är hur en man som Kuçuk kan befinna sig i Sverige och organisera människor utan att någon myndighet reagerar.

För er som vill läsa mer om gängbildningarna inom den turkiska staten och deras kriminella aktiviteter så finns en bra artikel på Le Monde och ytterligare en på Middle East Forum. (Läs under rubriken "Susurluk")

Mordet på Hrant Dink

Det har inte undgått någon som följer utvecklingen i Turkiet att den armeniska journalisten Hrant Dink mördades 19 januari 2007. Turkiska mediers dagordning upptogs helt och hållet av mordet och turkiska politiker, inklusive landets premiärminister Recep Tayip Erdogan fördömde mordet.

I Turkiet har kolumnisterna tävlat med varandra om att lovorda Dink och vem som kan fördöma mordet mest. Det är sällan (jag kan inte komma på något tillfälle i modern turkiska historia) då de statsvänliga kolumnisterna i så skarpa ordalag fördömt ett mord på en regimkritiker. Så vad har hänt i Turkiet? Är dessa reaktioner som nu kommer fram i Turkiet ett tecken på att landet har utvecklats och idag tar avstånd från våld mot människor som på ett fredlig sätt uttrycker sin åsikt?

Svaret på den här frågan är både ja och nej. Det har skett mycket begränsade förändringar i Turkiet, men dessa förändringar är inte de som ligger bakom dessa reaktioner. Svaret på dessa reaktioner finner vi i vad Dink själv pekade på i en intervju med Bitte Hammargren för SvD i slutet av November. Intervjuen publicerades igen efter mordet.

SvD: Men vore det inte en rikedom för Turkiet att erkänna att under det turkiska medborgarskapet ryms en mångfald av identiteter?

– Jovisst. Man ska se det som en rikedom. Men om man fruktar detta och tror att erkännandet av denna mångfald av identiteter ska leda till separatism då blir det ingen rikedom utan en hotbild. Kurder betraktas som ett hot, men inte armenierna i dag för vi är så få. Så då kan vi sitta i skyltfönstret.

Armenier och andra kristna grupper ses inte som ett hot idag eftersom de är få, och detsamma gäller andra kristna folkgrupper i Turkiet. Istället används dessa grupper precis på det sättet som Dink beskrev; man sätter dem i ett skyltfönster, där omvärlden kan beskåda dem i tron om att Turkiet är en demokrati där minoriteter skyddas. De som inte nöjer sig med att se detta skyltfönster och istället försökt lära känna landet bättre, vet att skyltfönstret endast är en fasad.

Dink har flera gånger åtalats, bland annat för att ha "förolämpat turkiskheten" (japp, i Turkiet kan man åtalas för detta "brott"). Vid dem tillfällena har inte turkisk media haft lika vassa klor till försvar för "demokratin". Inte heller fick Dink något stöd av många av de politiker som idag kallar mordet för en "attack mot demokratin".

Men låt oss backa bandet lite. För snart ett år sedan dödades civila demonstranter av turkiska säkerhetsstyrkor i staden Amed (Diyarbakir). Tongångarna från de turkiska politikerna och medierna var annorlunda då. Då kallade turkisk media demonstranterna för "ligister", "sympatisörer till terrorism" och så vidare. Den turkiska premiärminister sa under oroligheterna i Amed att:

"Om ni gråter imorgon, så kommer det att vara förgäves. Säkerhetsstyrkorna kommer att bemöta terrorismens pjäser, oavsett om de är barn eller kvinnor. Alla bör inse detta" (BBC)
Enes Ata 6, sköts av säkerhetsstyrkor. Fotot är taget
precis när Ata har skjutits och håller på att dö. Ingen
åtalades för mordet.


Nu kommer de som stödjer Turkiet utan restriktioner hävda att jämförelsen mellan personer som dödas under protester eller något som liknas vid ett uppror, inte kan jämföras med en journalist som dödas på öppen gata. Dessa "vänner" till Turkiet bortser från att säkerhetsstyrkorna bland annat sköt ihjäl en 8- och 6-åring, samt att de slog ihjäl en 78-åring. De bortser även från att oroligheterna tog fart efter att säkerhetsstyrkorna först provocerat ett fredligt begravningsfölje, för att sedan skjuta skarpt på demonstranter som reagerat. Varför betraktar huvudfåran inom turkisk media och turkiska politiker det som legitimt att skjuta kurder?

Som jag skrev tidigare: svaret finns delvis i Hammargrens intervju med Dink. Tiotusentals armenier ses inte som ett hot mot Turkiet, det gör däremot miljoner kurder. Dinks folkgrupp användes som ett skyltfönster för att ge sken av att Turkiet är en demokrati.

Nu bestämde sig en ung turk för att krossa detta skyltfönster, och det är också därför som det politiska etablissemanget i Turkiet reagerar så kraftigt. För dem var det inte ett mord av en människa, det var ett mord på Turkiets karaktär som begåtts. Det är därför Erdogan, till skillnaden från när civila kurder dödas, säger:

- Kulorna som avlossades mot Hrant Dink avlossades mot oss alla. (TT)

Erdogan är inte bara arg för att Turkiets fasad återigen krackelerar, han vill fortsätta att upprätthålla bilden av sig själv och sitt parti som moderna demokrater. De turkiska medierna deltar i att försökta upprätthålla denna bild och liksom Erdogan så är det faran för hur Turkiet uppfattas som står i centrum:

"Mordet kallades i flera tidningar för en skam för nationen och tidningarna skrev att dådet är en attack mot demokratin." (DN)

Dessa tidninger och kolumnister (med några få undantag) inser inte det inte rör sig om en "attack på demokratin". Det handlar i själva verket om en konsekvens av det nationalistiska klimat som byggts i Turkiet av politiker och personer inom säkerhetsstyrkorna. Att politikerna obehindrat kan bygga upp ett sådant nationalistiskt klimat beror på avsaknad av demokrati och demokratiskt tänkande bland de styrande turkiska partierna.

Och i och med att det är valår i Turkiet tävlar politikerna i landets paradgren: nationalism. Denna perverterade nationalism ger befolkningen i Turkiet klara signaler för vad som är tillåtet och inte tillåtet i Turkiet. Nationalismen är inte bara utbredd inom landets medier och inom politiken. Nationalisternas starkaste fäste är hos militären.

Ta bara exemplet med den nuvarande överbefälhavaren i Turkiet, Yasar Buyukanit. När en kurdisk bokaffär i staden Semdinli bombades av officerare från den militära underrättelsetjänsten under 2005 sade han:

"Jag känner dessa, de är bra grabbar". (Zaman)

Efter detta uttalanden åtalades Buyukanit för att ha försökt "påverka rättsväsendet". Det visade sig dock att den unga åklagaren som väckt åtalet hade tagit sig vatten över huvudet. Åklagaren blev sparkad av justitiedepartementet för att ha "förudmjukat militären".

Tillbaka till mordet på Dink. Den misstänkte mördaren kommer från staden Trabzon. Detta är intressant av den anledningen att Trabzon har varit scenen för nationalistiskt våld vid flera tillfällen de senaste åren. I april 2006 genomförde fem medlemmar i TAYAD, en turkisk organisation som stödjer politiska flyktingar, en flygbladsutdelning i Trabzon. Enligt vänsteraktivister hade civilpolis tidigare spridit rykten i staden om att folk som bränt den turkiska flaggan skulle komma och dela ut flygblad. De som delade ut flygbladen blev lynchade och lokal media i Trabzon spred kort efter händelsen falska uppgifter om att den turkiska flaggan hade bränts. Nära 1000 trabzonbor därför samlades utanför det affärscentrum där de som lyckats undkomma den första lynchningen gömde sig.

När TAYAD senare skulle göra ett offentligt uttalande i Trabzon så hade en lynchmobb återigen samlats. TAYAD läste ändå upp sitt uttalanden, men när de var färdiga angreps de av lynchmobben medan polis stod och såg på. I juni var det dags för en repris, och det är den senaste gången som medlemmarna i TAYAD lynchades i Trabzon.

Trabzon klingar möjligen bekant vid här laget för de som följer Turkiet. Det var även i Trabzon som en katolsk präst sköts ihjäl av en 16-åring med en pistol av märket Glock (Denna typ av pistol är både dyr och mycket svår att få tag på, även i Turkiet). Uppmärksamheten kring prästmordet var stort i och med att det utfördes i anslutning i prosterna mot karikatyrerna av profeten Muhammed. Den 16-åriga pojken dömdes till 18 års fängelse. De som deltog i lynchningarna av TAYAD-medlemmarna friades. Däremot dömdes en medlem i TAYAD till fyra månaders fängelse för att ha "förolämpat säkerhetsstyrkorna" under en av lynchningarna.

De senaste åren har Turkiet varit en scen för otaliga lynchningar av kurder och vänsteraktivister. De som deltagit i lynchningarna (medan säkerhetsstyrkorna har sett på) har inte straffats, medan de som lynchats i vissa fall istället har straffats. Turkiska säkerhetsstyrkor har dödat civila kurder medan landets politiker försvarat och indirekt gett grönt ljus till dödsskjutningarna. Man har skapat ett klimat där allt och alla som betraktas som ett hot till Turkiet kunnats straffas även utanför lagens ramar, utan att någon strafföljd. Det är därför inte förvånande att turkiska ungdomar som utnyttjas under detta klimat lätt kan rekryteras av nationalistiska grupper, för att utnyttjas mot de som kritiserar Turkiet eller dess historia.

Att betrakta de som utför och organiserar morden som enskilda individer eller extrema grupper är fel. Alla turkiska politiker som har bidragit till att de skapa detta klimat och försvarat tidigare gärningar mot regimkritiker och civila människor är medskyldiga till mordet på Dink.

Voices from the front - Röster från fronten - del 2

Jag fortsätter med översättningen av Nadire Maters bok "Voices from the front", där hon intervjuat 42 soldater som tjänstgjort i den turkiska armén. I den andra delen av översättningen får ni ta del av en turkisk soldats berättelse om hur han avrättar en medlem i gerillan och dessutom bevittnar tortyr av en annan tillfångatagen person. Alla kommentarer inom taggar är gjorda av mig.



Del 2

Jag har kanske 100, eller 150 bilder, men jag kan inte titta på dem. Om jag tittar på dem blir jag extremt nervös, och jag gillar inte att prata om det heller. Jag ville till Şemdinli, Yuksekova, Hakkari, eller liknande platser. Jag blev besviken när det visade sig att det blev Van. Jag ville veta vad som hände där, jag ville uppleva det. När jag fick reda på att min bataljon var mobil så sa jag "inte illa".

Konvojen bestod av fem bilar, och en civil lastbil som kom bakom oss, när vi blev attackerade. De två första bilarna åkte genom svängen, och de tre andra bilarna stannade bakom svängen. Det var en ström på ena sidan av vägen. Min bil låg delvis bakom en liten höjd, så det var inte många skott som nådde oss. Det var därför vår bil var skyddad, endast två dog och sju skadades. Det var 16 martyrer och 2 oskadade i bilen framför.

Vi var på väg tillbaka till vårt kompani efter en operation i Morbergen nära Başkale. Vår moral var låg på grund av att vi efter förberedelser direkt skulle till en annan operation vid Mezi-lägret. Vi blev överrumplade.

...

Dödade jag någon? Vi stod Mustafa [som dödades under striden] extremt nära...När jag kom tillbaka från rehabiliteringsperioden [som han skickades till efter att ha brutit ihop efter striden], frågade jag min befälhavare "kan du ge mig en chans att få hämnd?" Den första terroristen vi tillfångatog avrättades av tre eller fyra av oss eftersom han inte gav oss mycket information och eftersom vi var plågade på grund av förlusten av våra 18 martyrer. Man känner sig inte lättad. Jag ångrade till och med att jag gjorde det. Jag hade bestämt mig för att inte skjuta honom om han ropade Allahs namn. När de andra började skjuta, gjorde jag det också. Han var väldigt nära, 4-5 meter ifrån oss. Om han ropat Allahs namn hade jag hört det. Vi brukade samla ihop de döda kropparna för tv-sändningarna [turkiska tv-kanaler brukade visa bilder på de dödade medlemmarna i gerillan]. Det fanns redan 20 kroppar på marken från operationen och vi hade gjort honom till den 21:a döda kroppen.

...

När jag var i det militära brukade man säga "PKK är trängt i ett hörn, dem är slut, det är över", man säger fortfarande samma saker. Samma saker kommer att sägas om 5 år, och om 10 år. I själva verket är Abdullah Öcalan en mellanhand, om det inte är han, kommer det definitivt finnas någon annan.

Jag har aldrig haft en kurdisk vän. Jag köpte aldrig något från den kurdiska livsmedelshandeln i mitt kvarter. Jag har ingenting emot kurder, men jag vill inte ha nära relationer till dem. De känner sig diskriminerade eftersom vi diskriminerar dem. Egentligen så diskriminerar vi dem för att deras kultur är annorlunda vår, de är inte som oss.

...

En av PKK-medlemmarna vi grep var en högt rankad funktionär inom PKK. Han sa "Så fort vi började kriga med de militära styrkorna så började regeringen investera i regionen. Elektricitet, vatten, dammar, etc. Om vi sätter stopp för PKK nu så kommer regeringen att omedelbart sätta stopp för investeringar i regionen. Därför måste vi kriga." Jag höll inte med honom, men när vi tänkte på vad han sagt insåg vi att det verkligen inte fanns något före PKK. När kriget bröt ut började man förse öster med elektricitet, men jag tror ändå inte att det är relaterat till PKK. Om exempelvis inte öster hade varit så marginaliserat, så hade det genomförts industriella investeringar och möjligheter för utveckling i regionen, och PKK hade inte funnits.

...


Vi hade gripit en PKK-medlem, en student från universitetet i Çukurova. Han var väldigt kultiverad, han hade till och med ingen accent. Han pratade så logiskt att han nästan kunde ha övertalat oss alla att han hade rätt. Vi brukade fråga om deras liv, om det fanns kvinnor bland dem, hur de hittade mat, och så vidare. Innan Mustafa dog kände jag inte så mycket under sådana samtal. Men efter det så ville jag bli utsedd för att vakta de tillfångatagna, men befälhavarna lät mig inte.

...

Den mest frustrerande stunden? Listan över martyrerna kom till enheten och de visade mig inte listan. En soldat som inte kände till min situation hade listan. Jag frågade honom om Mustafas namn var med på listan och han svarade "ja". Jag slängde mig till marken och började skrika. Soldaterna kunde inte hålla tag i mig. Någon med hög rang kom och frågade vad jag hette. Jag slängde ett bord på honom: han sprang iväg. Det var första gången jag blev så galen. Jag sa "Du kan endast bli martyr inför Allah". Jag accepterar dem som kämpar och dör för sitt land som martyrer också. Man kan veta om en död kropp tillhörde PKK eller några av oss. När en PKK-medlem dör, så blir hans kropp svart, eller en konstig lila [färg]. En martyrs kropp blir snövit i färgen. Man kan urskilja en martyrs kropp från hundra andra.

Någon från Bingöl blev tillfångatagen. En soldat från Bingöl blev ombedd att översätta eftersom han kunde kurdiska. Vi samlades alla runt den tillfångatagna mannen. Löjtnanten frågade "Var var du aktiv?" Han svarade inte. Löjtnanten sa "ta hand om honom". Soldaten från Bingöl började slå mannen, vi bokstavligen hörde ljudet från benen [skelettet]. Vi var tvungna att ingripa och stoppa soldaten, annars hade han dödat honom...

...

Det fanns en TV-serie som hette "Anblickar från Anatolien", som spelades in bland soldater. Soldaterna som var med i sändningarna fick sina repliker nedskrivna på papper. Eller så läste ett befäl upp deras repliker. Det var strängt förbjudet att säga något som inte fanns i replikerna. De som blev intervjuade sa "Vi ska torka ut deras rötter, min mamma och pappa bör inte oroa sig för mig". Det är förbjudet att säga "Jag vill inte prata". Vi blev uppställda på ett led, en av oss utsågs till att prata, och han skulle säga "Mitt namn är si och så, jag från det stället, vi kommer definitivt att göra slut på PKK, min mor och far bör inte oroa sig, vi tas väl omhand." Det fanns även förbjudna ord som "Apo".

Översatt från boken "Voices from the front" av Nadire Mater


Del 1: En soldat berättar om en strid med kvinnliga gerillor

Bloggning fortsätter...

Jag började skriva i bloggen i december. December var en illa vald tid eftersom man har mycket att göra kring jul och nyår. Men nu har jag kommit igång lite med skrivandet och tror att jag kommer att hinna skriva minst två inlägg i veckan (förhoppningsvis fler).

Det har inte blivit mycket skrivande om mitt vardagliga liv, det har varit för ointressant för att skrivas eller så hade jag för höga tankar om mitt vardagliga liv. En månad har gått och inget exceptionellt har hänt än så länge :) Fortsätter det så här så blir det till att ändra beskrivningen på bloggen eller min inställning till vad man ska skriva på en blogg.

Jag har en uppmaning till de som har snubblat in på bloggen; skicka gärna in tips och förslag på ämnen ni tycker att jag ska skriva om. Jag tar tacksamt emot alla förslag och kommer att titta på dem för att sedan bestämma mig om jag ska skriva om ämnet eller inte. Oftast beror det på hur mycket tid jag har och om ämnet har tagits upp av andra eller inte.

Den här veckan kommer jag fortsätta med ytterligare en översättning från en del av Nadire Maters bok "Voices from the front" och förhoppningsvis ytterligare ett inlägg om ett annat ämne.

Voices from the front - Röster från fronten - Del 1

Den turkiska författaren Nadire Mater publicerade 1999 en bok där hon lät 42 soldater som tjänstgjort i Norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) att berätta om sin tid i det militära. Många av soldaterna vittnar om olika krigsförbrytelser, exempelvis avrättningar av tillfångatagna gerillasoldater eller hur en del av soldaterna skar öron av dödade gerillor. Boken förbjöds senare och Mater åtalades för att "ha förolämpat militären". Målet lades ned efter internationell uppmärksamhet kring fallet.

Jag har översatt delar av de berättelser som soldaterna berättat och sedan delat upp dem i olika delar som jag kommer att lägga upp efterhand. Varje soldats berättelse inleds med ett stycke i kursiv stil, för att sedan följas av en del av vad den soldaten har berättat.



"Man kommer tillbaka som ett tämjt lejon. Du är där för att försvara din mor, din mor, din heder, din fru, ditt land. Men befälhavaren svär åt dig, åt din mor, åt din fru. Gjorde jag inte militärtjänsten för min mor och far?"

Vi visste att dem [PKK] hade samlats i den regionen för att spendera vintern. Regionen utanför Sabirbergen var täckt med två till tre meter av snö, vilket gjorde det omöjligt att leva där. Vi hade fått information om att det fanns människor på bergen. Vi kom till Pirinctekin. Stationen låg i en ravin, kullar till höger och vänster, som en kanjon.

Ljus hade strömmat ned från kullen till höger...Vi närmade oss dem från vänster i syfte att omringa dem. Vi var halvvägs upp för kullen. Vår sergeant från Balikesir sa att han hörde en kvinnoröst som sa "Aysel, låt oss ta den här vägen". Jag svarade, "Vad skulle en kvinnoröst göra här? Du hör det för att du är ensam", Så fort jag avslutat meningen hörde även jag rösten. Medan vi klättrade uppför kullen, så klättrade de ned för den andra kullen, med en kanjon mellan oss. De skulle genomföra en räd mot stationen och vi skulle attackera dem....

Vi kallar det för resenyheter, alla vidarebefordrar informationen till den bakom sig. Så nyheten vandrar från ena änden av ledet till den andra änden av ledet. Så befälhavarens order "inta poster" gick ut till alla och alla intog poster. Vid den här tidpunkten hade båda sidorna hört varandras röster. Plötsligt inföll en tystnad. Det var becksvart, alla gick nu på ett led och höll i ryggsäcken på soldaten framför. De hade också intagit sina poster och helt plötsligt upptäckte vi att vi hade blandat oss. Rop, skrik, och så vidare....De var ungefär 40 kvinnor...Bara så många hade blandats med oss, vi hade information om att det fanns 600 av dem. Skrik...

Den som hade hand om vapnet som sköt bomber gick uppför kullen tillsammans med mig, medan striden började längre ned vid kullen. Soldaterna brottades med kvinnorna, de sköt inte mot varandra, inget skjutande ägde rum, närstrid, de använde bajonetterna mot varandra. Vi kunde inte se någonting, men det var vad vi fick höra senare. Senare började skjutandet, det var deras bästa taktik: att attackera från en låg position och samtidigt skjuta uppifrån. Med andra ord så närmade de sig under deras egen eldgivning. Militären skulle aldrig göra något sådant, en vilsen kula skulle kunna träffa en soldat. Men dem gör det, dem är tränade till att göra det. Vi hade fått se deras träning på video, deras träning genomförs med skarp ammunition och är tusen gånger bättre än vår träning...

Jag använde vapnet som sköt bomber. Soldaten bredvid mig hade också bomber man kunde ladda mitt vapen med. Jag fick slut på bomber, så jag började använda min G3:a och lade bomb-vapnet åt sidan. Jag hade även handgranater. Soldaten bredvid mig hade en bomb kvar. Han ställde sig upp och slängde den. I normala fall kunde ha slängt den utan att ställa sig upp, men han ställde sig upp. Han var den där krigartypen, en bra kille. Han var tvungen att kasta den, att använda ammunitionen till sista droppen.

Ena sekunden såg jag bomben lämna, andra sekunden började Hamzas bröst brinna - en explosion, blod över hela mig. Jag kände bitar av kött träffa mig. Jag kände hans vänstra arm som träffade tältet på vår post. Hamza var bara 12 dagar ifrån muck. Rädsla, våndor, jag kände allt samtidigt och sedan kollapsade jag. Jag kände att PKK-kvinnorna var runt omkring oss nu. Det var en soldat, en nykomling, som hade krupit ihop i rädsla bakom en stor sten, han rörde sig inte, men glansen från hans vapen syntes. Jag lade honom på en tunn dyna och lade ytterligare en tunn dyna över honom. En kvinna kom, jag kan aldrig glömma det, hon stötte till dynan för att känna om det var någon under den...jag kunde se henne diagonalt. Tre av oss var där, men hon kunde inte se oss. Självklart så kunde inte vi skjuta på grund av risken att döda våra egna. Vi kunde ha dödat henne med bajonetterna, men självklart så gjorde vi inte det. Under en sådan stund ser du inte dem som kvinnor, fysiskt sätt är de inte som kvinnor heller. De hade bredare axlar än mig. De var starka.

Striden varade i två-tre timmar, sedan kom helikoptrar och började skjuta och de sprang iväg. Morgonen därpå var det svåraste att uthärda. De sa "Det är blod överallt på dig". På grund av chocken från striden hade jag glömt Hamzas död. Hela scenen dök upp framför mina ögon. Det gör den fortfarande...

Vi hade 30-40 martyrer, nära 40 skadade, av vilka många dog senare så att dödssiffran senare steg till 45...PKK:s förluster var mellan 35 och 38...

Från boken "Voices from the front" skriven av Nadire Mater

SSU + Kemalister = Sant?

Den turkiska organisationen ARI, som har ett samarbete med SSU, utger sig för att vara:

"En självständig samhällelig organisation vars mål är att arbeta för en strukturell och mental förändring under förändringen från en representativ till en deltagande demokrati, och för att bidra till en implimentering av nya strukturella mekanismer för att uppmuntra ungdomar att bli samhälleliga ledare i framtiden. ARI arbetar för att gynna den "Nya samhälleliga ordningen", som förutser att politik inte ska begränsas till politiska partier utan bode formulerar av civila-politiska entiteter, organisationer och institutioner från det civila samhället."

Vackra ord, och ARI inte bara talar, de agerar också. De har bland annat startat upp två institutioner "Cyprus Policy Center" och "Mänskliga Rättigheter till Alla". Vackert och politiskt korrekt. Granskar man "Mänskliga Rättigheter till Alla" så finns det däremot inte en klar ställning till Turkiet systematiska kränkningar av kurdernas rättigheter. Det går inte att hitta något alls om kurder i en organisation som verkar i ett land som dödat tiotusentals kurder samt fördrivit uppemot 4 miljoner kurder under de senaste 20 åren. Så mycket för mänskliga rättigheter...

Men bland det första man får upp när man tittar på deras hemsida är en bild från deras senaste kongress där en stor bild på Turkiets grundare Kemal Ataturk och Turkiets flagga återfinns. Aj, aj, aj, svenska så kallade socialister i samarbete med en organisation som hyllar den person vars ideologi turkiska politiker alltid hänvisar till när de ska berättiga sin politik gentemot kurder.

Nåja, kurdernas situation i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) är inte speciellt prioriterad av SSU (negligerad är nog ett mer passande ord), och även om hyllandet av Kemal Ataturk och hans ideologi går emot SSU:s ideologi så får man väl räkna med att SSU:are kan inta en pragmatisk hållning i jakten på att knyta internationella kontakter och vänner. Det är aldrig fel med ett foto där man står uppställd tillsammans med sina nya politiska vänner. I värsta fall har nog de unga förmågorna inom SSU redan dragit en och en annan lärdom från sina äldre partikamrater och har nog tillräckligt mycket med erfarenhet för att häva ur sig en standardkommentar som "vi måste ha en relation och dialog för att kunna påverka organisationer som inte tycker som oss". (Den ursäkt används självklart inte på ett konsekvent sätt)

Medan de svenska socialdemokraterna och SSU har uttryckt sympati för den väpnad kamp som finns i Västsahara eller Palestina så har man inte haft samma inställning till den väpnade kamp som förts av kurderna i Turkiet. Kurderna i Turkiet och norra Kurdistan har tydligen inte samma rätt som att försvara sig som andra grupper. Att SSU inte bryr sig om att man samarbetar med en smyg-kemalistisk organisation är därför föga förvånande, vad som är mer förvånande är de har ett samarbete med denna organisation som i sin tur har ett samarbete med lobbyorganisationen "American Jewish Committee" (AJC)...

Aj, aj, aj, är det en praktikant på SSU som inte gjort hemläxan? Lektion nummer ett under 2000-talet: Googla efter information, G-O-O-G-L-A...När det gäller ARI är den mesta av informationen helt öppen. Vilka ARI samarbetar med står klart och tydligt på deras hemsida:


"EXCHANGE PROGRAMS
The ARI Movement sends young Turks (age 18-40) on political study tours abroad and organizes reciprocal visits to Turkey. Participants learn diplomatic skills, engage in dialogue on bilateral issues and forge professional relationships through the unique access they receive to the political leadership of the nation(s) they visit. The American Council for Young Political Leaders (ACYPL, since 1998), Israel Youth Exchange Council (IYEC), American Jewish Committee (AJC), Swedish Socialist Youth (SSU), Institute for Cultural Diplomacy (ICD-Germany ) are among our partners."

Länk:


Att hitta vilka ARI samarbetar gick på några sekunder, att få reda på att ARI:s grundare (och nuvarande medlem i ARI:s styrelse) deltar under Bildenberg-möten tog några minuter extra att hitta, men även den informationen ligger öppen på nätet.

Deltagare på Bilderberg-möten 2006


SSU inleder alltså ett samarbete med en organisation som i sin tur har ett samarbete med en organisation (AJC) som i USA bedriver en lobbyverksamhet för Israel som går stick i stäv med den heligaste av SSU:s utrikesfrågor...Hade det varit något någon annan fråga så hade man kunnat förvänta sig att SSU kunnat leka de tre aporna. Men det här är verkligen förvånansvärt.

ARI i sig är en ganska intressant organisation. Om man frågar gemene man i Turkiet så har de nog inte ens hört talas om denna organisationen som har så storslagna mål om att förändra sättet som politiken styrs på. Och då ska man tänka på att organisationen har varit aktiv i mer än 10 år. ARI grundades av KEMAL KÖPRÜLÜ. KÖPRÜLÜ är utbildad i USA och bildade ARI 1994. Det som gör KÖPRÜLÜ intressant är att han att deltagit på Bildenberg-möten. Varför är det här intressant? Låt oss se på ARI:s målsättning igen:

"The ARI Movement is an independent social movement founded in 1994. ARI has identified its mission as to bring structural and mental change during the transformation from representative to participative democracy, contribute to the implementation of new structural mechanisms and to encourage youth become social leaders of the future. The ARI Movement works to promote the “New Social Understanding”, which envisages that politics should not be restricted to political parties but should also be formulated by civil-political entities, civil society organizations and institutes."

Länk


Aj,aj,aj...Deltagande demokrati? Nya struktuella mekanismer för att uppmuntra ungdomar att bli samhälleliga ledare i framtiden?

Politiken ska alltså inte begränsas till de politiska partierna, istället borde det formuleras av "civila-politiska" entiteter, organisationer och instutioner från det civila samhället. Detta ska i sin tur gynna en deltagande demokrati? Och svaret på detta är Bildeberg?


Foto: Ari
Länkar: Ari

Turkiet: 1,2 miljoner människor tvingades fly

Siffran över antalet kurder som tvingats fly efter att militären "tvångsevakuerat" kurder i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) har varit omdiskuterad. Kurdiska organisationer och människorättsgrupper har uppgett siffror mellan 1 och 4 miljoner, medan turkiska myndigheter har uppgett siffrorna till 350 000. Nu har det gjorts en studie i Turkiet som anger att siffran är mellan 950 000 och 1,2 miljoner. Med tanke på att studien gjorts av turkiska organisationer på uppdrag av myndigheterna (efter påtryckningar från internationella organisationer) så får man anta att siffran är tagen i underkant.

Undet kriget mellan den kurdiska PKK-gerillan och den turkiska armén mellan åren 1984-1999 så genomförde Turkiet en etnisk rensning i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet). Förutom att man ville tvinga bort miljoner kurder från den mark man levt på under många generationer (som en del av assimileringspolitiken av kurder) så ville militären även hindra kurder från att stödja gerillan. Till skillnad från etniska rensningar på andra platser under modern tid så kunde militären bedriva den ostört. Istället för embargon eller interventioner så fortsatte vapenförsäljningen och den ekonomiska handeln med Turkiet.

Dessa kurder har sedan den etniska rensningen levt under mycket svåra ekonomiska förhållanden i storstäder i norra Kurdistan och Turkiet. När turkiska politiker och debattörer pekar ut en orsak till den så kallade "kurdfrågan" så säger man ofta att det beror på att människor är fattiga och inte har något jobb. Vad man inte nämner är att dessa människor har tvingats att leva i fattigdom på grund av att turkiska politiker gav den turkiska armén fria händer att skövla och förtrycka det kurdiska folket i kriget mot gerillan.

Hur många människor som verkligen har fått fly eller dödats av den turkiska armén kommer vi kanske aldrig att få veta. Men det går alltid att skapa sig en bild av hur det kunde gå till när den turkiska armén drog fram. Nedanstående stycke är från Nadire Maters bok där hon intervjuat soldater som tjänstgjort i den turkiska armén. Många av soldaterna beskriver detaljerat hur de gick till när de brände byarna och vad de utsatte det kurdiska folket för:

"We would not do village searches because the villages had already been evacuated. If there had remained populated villages, we would burn them down. We have even burnt down a mosque. I forgot its name; we burnt a village in the Eruh district. There were around thirty-five houses. We forced people out of their homes. We had already surrounded the village.

Our commandor ordered the villagers to evucuate the village. Three teams got into the village. People were forced to get out of their homes. The houses were searched. Men, women and children were separated from each other. The men were denounced "You are leaving this place, you support the PKK, you give them food." And the people were forced to leave. "

Sidan 152-153, Voices from the front, Nadire Mater. Detta är ett exempel som en soldat gav över hur hans förband gick tillväga när de genomförde etnisk rensning.

*"Tvångsevakuering" är en politiskt korrekt term som används för att beskrivs hur den turkiska armén bedrev en etnisk rensning genom att mörda, våldta och bränna ned samhällen i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet).


Länk till artikel om studien:

http://www.eurasianet.org/departments/insight/articles/eav011007a.shtml

Trångsynta politiker och blinda medier

Sedan Carl Bildt utnämnts till Sveriges utrikesminister har flera politiker och politiska bedömmare och debattörer uttryckt olika åsikter angående utnämningen av Bildt som utrikesminister. Det som kan verka förvånande är att personer som befinner sig till höger på den klassiska politiska skalan har uttryckt kritik gentemot Carl Bildt, medan andra som Per Gahrton gått till försvar för honom. Det som kan verka förvirrande har en simpel orsak. Svenska politiker och bedömare är ofta trångsynta i deras utrikespolitik och lider av något som har en motsatt effekt som ögats ”blinda fläcken”.

Denna omvända "blinda fläck" gör att dessa bedömare endast ser en konflikt, den mellan Israel och Palestina. Politiker och media kallar således denna konflikt för "Mellanösternkonflikten". Politiker är alltså inte blinda för en konflikt, dem har gjort det enkelt för sig själva, de är blinda för alla andra konflikter förutom den så kallade "Mellanösternkonfilkten". Det är också därför deras inställning till en utrikesminister indexeras efter dennes hållning till just denna enskilda konflikt.

Det är inte bara politiker som kan ha ett snävt perspektiv. Användningen och beslagtagningen av termen "Mellanöstern" är vanlig även i svensk media. Tidningarnas Telegrambyrå (TT), den nyhetsbyrå som oftast används för att rapportera om mellanöstern beskriver också konflikten mellan dessa länder som "Mellanösternkonflikten". Så när man läser "Mellanösternkonfilkten" på Text-TV så kan man vara säker på att det inte handlar om berber, det handlar säkerligen inte om kurder i Kurdistan och det handlar med all säkerhet inte heller om kvinnors brist på mänskliga rättigheter i Mellanösternregionen.

När dessa politiker och debattörer behöver en lite omväxling så lutar han/hon sig tillbaka och passar på att uttala sig om andra konfilkter i världen. Att de fokuserat på främst en fråga märks väl när han/hon de uttalar sig om andra frågor. Antingen har de förlitat sig på källor i Sverige med dålig anknytning och vetskap om situationen denne ska agera källa till, eller så gör de ett eget försök till att rapportera om läget.

(Det finns självklart undantag bland svenska politiker och inom svensk media. Michael Winiarski på DN och Bitte Hammergren på SvD brukar skriva väldigt balanserande och informativa texter om Turkiet och Mellanöstern som helhet.)

Om vi tar nyhetsrapporteringen kring Turkiet som exempel så är det nästan praxis att TT förlitar sig på den turkiska statliga nyhetsbyrån AA eller uppgifter från officiella talesmän från Turkiet. Väldigt sällan får man läsa balanserade, korrekta och informativa texter kring "kurdfrågan". (Själva termen "kurdfrågan är väldigt missvisande, men det återkommer jag till i ett senare inlägg). Att Turkiet befinner sig i ett krig med en annan part verkar inte bekymra TT. Ingen på TT verkar heller bry sig om att kolla upp uppgifter från statligt turkiskt håll, inte heller kollar de upp uppgifter från internationella nyhetsbyråer. Det är också därför man efter nyhet som rör "kurdfrågan" får läsa det sedvanliga "30 000 människor har dött sedan PKK tog till vapen 1984.". Det står inget om att den turkiska armén bedrivit en etnisk rensning under kriget och enligt internationella organisationer drivit minst hundratusentalskurder på flykt (det handlar förmodligen om flera miljoner människor). Det står inte heller om den turkiska militärens mord och systematiska förtryck mot den kurdiska befolkningen. Det står inget om varför PKK tagit upp vapen och hur de kommer sig att de fått ett utspritt stöd bland den kurdiska befolkningen...