Jag fortsätter med översättningen av Nadire Maters bok "Voices from the front", där hon intervjuat 42 soldater som tjänstgjort i den turkiska armén. I den andra delen av översättningen får ni ta del av en turkisk soldats berättelse om hur han avrättar en medlem i gerillan och dessutom bevittnar tortyr av en annan tillfångatagen person. Alla kommentarer inom taggar är gjorda av mig.
Del 2
Jag har kanske 100, eller 150 bilder, men jag kan inte titta på dem. Om jag tittar på dem blir jag extremt nervös, och jag gillar inte att prata om det heller. Jag ville till Şemdinli, Yuksekova, Hakkari, eller liknande platser. Jag blev besviken när det visade sig att det blev Van. Jag ville veta vad som hände där, jag ville uppleva det. När jag fick reda på att min bataljon var mobil så sa jag "inte illa".
Konvojen bestod av fem bilar, och en civil lastbil som kom bakom oss, när vi blev attackerade. De två första bilarna åkte genom svängen, och de tre andra bilarna stannade bakom svängen. Det var en ström på ena sidan av vägen. Min bil låg delvis bakom en liten höjd, så det var inte många skott som nådde oss. Det var därför vår bil var skyddad, endast två dog och sju skadades. Det var 16 martyrer och 2 oskadade i bilen framför.
Vi var på väg tillbaka till vårt kompani efter en operation i Morbergen nära Başkale. Vår moral var låg på grund av att vi efter förberedelser direkt skulle till en annan operation vid Mezi-lägret. Vi blev överrumplade.
...
Dödade jag någon? Vi stod Mustafa [som dödades under striden] extremt nära...När jag kom tillbaka från rehabiliteringsperioden [som han skickades till efter att ha brutit ihop efter striden], frågade jag min befälhavare "kan du ge mig en chans att få hämnd?" Den första terroristen vi tillfångatog avrättades av tre eller fyra av oss eftersom han inte gav oss mycket information och eftersom vi var plågade på grund av förlusten av våra 18 martyrer. Man känner sig inte lättad. Jag ångrade till och med att jag gjorde det. Jag hade bestämt mig för att inte skjuta honom om han ropade Allahs namn. När de andra började skjuta, gjorde jag det också. Han var väldigt nära, 4-5 meter ifrån oss. Om han ropat Allahs namn hade jag hört det. Vi brukade samla ihop de döda kropparna för tv-sändningarna [turkiska tv-kanaler brukade visa bilder på de dödade medlemmarna i gerillan]. Det fanns redan 20 kroppar på marken från operationen och vi hade gjort honom till den 21:a döda kroppen.
...
När jag var i det militära brukade man säga "PKK är trängt i ett hörn, dem är slut, det är över", man säger fortfarande samma saker. Samma saker kommer att sägas om 5 år, och om 10 år. I själva verket är Abdullah Öcalan en mellanhand, om det inte är han, kommer det definitivt finnas någon annan.
Jag har aldrig haft en kurdisk vän. Jag köpte aldrig något från den kurdiska livsmedelshandeln i mitt kvarter. Jag har ingenting emot kurder, men jag vill inte ha nära relationer till dem. De känner sig diskriminerade eftersom vi diskriminerar dem. Egentligen så diskriminerar vi dem för att deras kultur är annorlunda vår, de är inte som oss.
...
En av PKK-medlemmarna vi grep var en högt rankad funktionär inom PKK. Han sa "Så fort vi började kriga med de militära styrkorna så började regeringen investera i regionen. Elektricitet, vatten, dammar, etc. Om vi sätter stopp för PKK nu så kommer regeringen att omedelbart sätta stopp för investeringar i regionen. Därför måste vi kriga." Jag höll inte med honom, men när vi tänkte på vad han sagt insåg vi att det verkligen inte fanns något före PKK. När kriget bröt ut började man förse öster med elektricitet, men jag tror ändå inte att det är relaterat till PKK. Om exempelvis inte öster hade varit så marginaliserat, så hade det genomförts industriella investeringar och möjligheter för utveckling i regionen, och PKK hade inte funnits.
...
Vi hade gripit en PKK-medlem, en student från universitetet i Çukurova. Han var väldigt kultiverad, han hade till och med ingen accent. Han pratade så logiskt att han nästan kunde ha övertalat oss alla att han hade rätt. Vi brukade fråga om deras liv, om det fanns kvinnor bland dem, hur de hittade mat, och så vidare. Innan Mustafa dog kände jag inte så mycket under sådana samtal. Men efter det så ville jag bli utsedd för att vakta de tillfångatagna, men befälhavarna lät mig inte.
...
Den mest frustrerande stunden? Listan över martyrerna kom till enheten och de visade mig inte listan. En soldat som inte kände till min situation hade listan. Jag frågade honom om Mustafas namn var med på listan och han svarade "ja". Jag slängde mig till marken och började skrika. Soldaterna kunde inte hålla tag i mig. Någon med hög rang kom och frågade vad jag hette. Jag slängde ett bord på honom: han sprang iväg. Det var första gången jag blev så galen. Jag sa "Du kan endast bli martyr inför Allah". Jag accepterar dem som kämpar och dör för sitt land som martyrer också. Man kan veta om en död kropp tillhörde PKK eller några av oss. När en PKK-medlem dör, så blir hans kropp svart, eller en konstig lila [färg]. En martyrs kropp blir snövit i färgen. Man kan urskilja en martyrs kropp från hundra andra.
Någon från Bingöl blev tillfångatagen. En soldat från Bingöl blev ombedd att översätta eftersom han kunde kurdiska. Vi samlades alla runt den tillfångatagna mannen. Löjtnanten frågade "Var var du aktiv?" Han svarade inte. Löjtnanten sa "ta hand om honom". Soldaten från Bingöl började slå mannen, vi bokstavligen hörde ljudet från benen [skelettet]. Vi var tvungna att ingripa och stoppa soldaten, annars hade han dödat honom...
...
Det fanns en TV-serie som hette "Anblickar från Anatolien", som spelades in bland soldater. Soldaterna som var med i sändningarna fick sina repliker nedskrivna på papper. Eller så läste ett befäl upp deras repliker. Det var strängt förbjudet att säga något som inte fanns i replikerna. De som blev intervjuade sa "Vi ska torka ut deras rötter, min mamma och pappa bör inte oroa sig för mig". Det är förbjudet att säga "Jag vill inte prata". Vi blev uppställda på ett led, en av oss utsågs till att prata, och han skulle säga "Mitt namn är si och så, jag från det stället, vi kommer definitivt att göra slut på PKK, min mor och far bör inte oroa sig, vi tas väl omhand." Det fanns även förbjudna ord som "Apo".
Översatt från boken "Voices from the front" av Nadire Mater
Del 1: En soldat berättar om en strid med kvinnliga gerillor
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar