Voices from the front - Röster från fronten - Del 3

I den tredje delen jag har översatt från Nadire Maters bok "Voices from the front" så får ni ta del av en soldat som lider av psykologiska besvär efter sin militärtjänst. Soldaten berättar också om befäl som ger soldater stryk och som beordrar avrättningar på tillfångatagna medlemmar i gerillan.

"Förr i tiden brukade jag ofta bli förälskad, jag brukade gråta när jag var ensam i mitt rum, jag kunde bli djupt rörd av filmer jag såg. Nu kan jag inte längre bli förälskad. Jag hade ett bättre sexliv förr. Jag har ett sexliv nu också, men inte som det var då. Då var jag mer entusiastisk. Nu är jag en levande död."

"Smuts, disciplin, svordomar och stryk. Det går inte att berätta hur mycket stryk jag fick. Jag vägde 70 kg när jag blev placerad i sydöstra [Turkiet], jag vägde 49 kg när jag ryckte ut från militären. Det är en skillnad på 21 kg...Det tog sex månader för mig att samla mig igen. Varför var alla vi soldater från sydöstra [Turkiet]? Det här är statens politik. Folk från sydöster mot folk från sydöster. Innan kriget brukade dem från sydöstra skickas till väst, och vice versa. Vi var 350 män i kompaniet och inte ens 50 av dem var från västra [Turkiet].

...

Det var vinter och vi var ute och sökte genom byarna. Den första operationen...Vi sökte igenom husen. Vi gjorde helt enkelt identitetskontroller. I några av husen visade dem legitimationer som tillhörde män, men det fanns inga män närvarande, bara kvinnor. Vi rapporterade om situationen till våra överordnade. Man kan inte förvänta sig att kvinnorna ska erkänna och säga att "min man har gått upp till bergen". Eftersom jag var en soldat så var dem mina fiender. Om jag inte hade betraktat dem som mina fiender hade jag anslutit mig till dem. Jag var så olycklig, deprimerad och frågade "varför?" Varför sker detta? Dem människorna är oerhört förtryckta. Vid ett tillfälle hamnade vi i en strid vid Tendurik-bergen. PKK hade sett oss och gömt sig i ett hål. Vi passerade dem utan att märka något. Det vara bara den sista mannen i den sista enheten som upptäckte dem. Vi omringade dem och striderna började. Vi dödade 16 medlemmar i PKK och beslagtog 16 Kalahsnikovs och ett Kanas-gevär. Vi lade deras kroppar på marken. När vi steg upp på morgonen hade deras öron skurits av. De med högersympatier hade skurit av deras öron under nattpasset. Det kändes hemskt, jag hade aldrig förut sett söndertrasade lik sådär. Bataljonschefen var väldigt arg. Han frågade om det fanns någon imam bland oss. Några lyfte på sina armar. Han kallade på dem och frågade: "Berätta för oss om det som de har gjort är rättfärdigt" och fortsatte sedan själv och sa "Även om de är våra fiender, så är det enligt vår islamska tro en synd att skada döda". Jag mådde så dåligt, så deprimerad.

...

Medan jag sträckte på mig i sängen - som efter varje operation, man får ungefär tio dagar att vila eftersom fötterna är så trötta och slitna - så såg jag en soldat stoppa ned ett öra i ett brev. Dem som skar av öron skickade dem till sina familjer. Om jag hade sagt emot så hade han säkerligen anklagat mig för att "stödja separatisterna". Dem kunde till och med åtala mig för att "vara en PKK-militant" och sedan skicka mig till antiterror-enheten för förhör.

Jag blev medveten om mitt kurdiska ursprung under min militärtjänstgöring. Innan dess trodde jag att alla människor var lika. Jag tror det fortfarande, men från början var PKK något okänt för mig. Min medvetenhet om mitt kurdiska ursprung ökade speciellt efter att jag avslutat min militärtjänstgöring."

...

"Under striden i Tendurik-bergen blev en löjtnant skadad i foten. Han hade sedan tidigare ett belastat register. Man trodde att han hade slagit ihjäl en soldat med en klubba. Han hade suttit flera år i fängelse för detta. Hursomhelst, denna löjtnant blev full en kväll och kom till vår sovsal för att ge oss stryk. Han var ungefär 45 år. Ungefär i samma ålder som en överste brukade vara i, men han var fortfarande löjtnant. Vid ett tillfälle kom han och väckte mig, och frågade vad jag gjorde. Han försökte få mig att skratta. När jag vägrade började han kittla mig och jag skrattade. Sedan gav han mig stryk. Alla våra vänner längtade efter att få döda honom under en strid. När vi var i tjänst brukade han packa fem ölburkar i min ryggsäck, fem andra i en annan väns ryggsäck. Han var en alkoholist. Fem ölburkar väger mycket under långdistans-marscher. Ibland brukade man till och med dumpa sina egna rationer för att bli av med vikt. Trots detta så packade han oss med sin öl och bad oss servera honom när vi gjorde ett stopp. Denna löjtnant stod upp och svor åt fienden under striden, trots att det är förbjudet. Han blev skjuten. Det var 16 Kalashnikovs och ett Kanas-gevär, men han blev skjuten av G3-kula, ett skott som skjutits av någon av oss.

Hans överordnade var säkra på att han skjutits av sina egna soldater. Den officiella förklaringen var att "han skjutits av misstag". Men alla visste att en soldat hade skjutit honom medvetet. Han kom aldrig tillbaka. Alla soldater var tacksamma till den okända soldaten som hade skjutit honom.

Under samma strid hade vi tillfångatagit tre PKK-medlemmar. En av dem började gråta när han såg sina döda kamrater [som hade dödats i samma strid]. Han grät för sin befälhavare. En annan av dem frågade "hur många av er har vi dödat?". Kaptenen ställde in dem i ett led och gav oss order om att ge dem våra snökepsar. Men de vägrade att ta emot dem. Sedan beordrade vår kapten dem att ta av sina kläder, och de gjorde det. Sen kallade han in styrkan och lät skjuta dem. Det var samma befäl som hade skällt på soldaterna för att de hade skurit av öron på döda och talat om synd.

Du har tillfångatagit dem. Du kan be om ett korrekt straff. Vem ger dig rätten att avrätta dem? Jag hade en vän från Diyarbakir, han var tårögd och sa "Jag skulle vilja döda den här kaptenen". På vägen tillbaka såg vi PKK-lik. Deras huvuden var krossade av deras kamrater som inte ville att de skulle kännas igen. Men en av dem var uppenbarligen en kvinna eftersom hon hade långt hår. Vi led inga förluster. Men en av våra kamrater sköt sig själv under ett nervsammanbrott. Han ville inte fortsätta att kriga. Han blev handikappad och dömdes till ett eller två år.

...

När vi anslöt till kommando-enheterna hade de redan dragits in i strider. Fem av dem [kommando-soldaterna] hade redan dödats. När vi skulle lyfta in en av dem i ett fordon såg jag hans ansikte. Det var som om han inte var död. Det kändes förfärligt, Man blir deprimerad, fylld av hat och vill hämnas."

På den tiden tänkte jag "PKK är onda". Men nu har jag sett att folket i öst är förtryckta. Förr hade jag mer fördomar om PKK, men nu ångrar jag att jag gjorde min militärtjänst. Om jag hade fått bestämma nu skulle jag inte ha gjort militärtjänsten.

...

På vägen tillbaka till min hemstad mötte jag min far och en granne. De passerade mig. Dem kände inte igen mig. Jag kallade honom "pappa". Han vände sig om, han kramade mig. Det kändes förfärligt för honom att inte känna igen sin son. Han grät. På kvällen kom mina farbröder på besök. Alla var i ett chocktillstånd. Som tröst viskade de "du kommer att bli bra". Mitt beteende måste varit något ovanligt. Dem var oroade att jag hade tappat förståndet.

Min mamma tog hand om mig, med bra måltider. Jag samlade mig på tre månader. Medan jag var borta hade min flickvän gift sig med någon annan. Sedan dess har jag inte haft några flickvänner. Jag finner inget nöje i att flörta, som jag gjorde förut. På den tiden blev jag förälskad så ofta; jag brukade gråta för henne när jag var ensam i mitt sovrum, jag blev djupt rörd av filmerna jag brukade se. Nu kan jag inte bli förälskad längre. Jag brukade ha ett bättre sexliv. Jag har fortfarande ett sexliv, men inte som det var förut. Då var jag mer entusiastisk. Nu lever jag en död mans liv. Jag brukar tillgripa våld oftare än förut. Om jag blir utmanad börjar jag skrika, jag blir galen för vad som helst. Jag svarar skarpt på varje utmaning. Jag kan inte somna förrän gryningen. Jag vet inte vad jag tänker på. Jag sitter helt enkelt där, noll. Om man betraktar mig utifrån kan man uppfatta det som att jag mår OK, men det gör jag inte. När jag pratar med någon låtsas jag att jag lyssnar på dem, men det gör jag verkligen inte. Jag kan inte koncentrera mig. Jag tror att jag har hjärtproblem, men jag vet inte exakt vad. Och ibland får jag en fruktansvärd huvudvärk. Jag har inte gått till en doktor eller psykolog. Men nu när jag pratar med dig, känner jag mig befriad från mina lidanden. Du tog mig till det förflutna, jag har sett skillnaden på förr och nu.

Översatt från boken "Voices from the front" av Nadire Mater

Del 1 - "Under en sådan stund ser du inte dem som kvinnor"
Del 2 - "När en PKK-medlem dör, blir hans kropp svart"