15 februari - En svart dag inom kurdisk historia

Idag är årsdagen av kidnappningen av Abdullah Öcalan. Det var för åtta år sedan som Öcalan efter en lång resa genom olika länder i Europa till slut, den 2 februari 1998, hamnade i Kenya på den grekiska ambassaden. Den 15 februari tvingades Öcalan ut från ambassaden och kördes till en flygplats där ett flygplan väntade på honom. Vid flygplanet väntade agenter från den turkiska underrättelsetjänsten, beredda att ta emot den kurdiska ledaren och föra honom till Turkiet.

Redan samma natt fick kurder runt om i världen reda på vad som hänt och våldsamma protester utbröt i norra Kurdistan, Turkiet, Europa, Kanada och Australien, medan fredliga protester ägde rum övriga delar av Kurdistan och världen.

Det var en stor chock för det kurdiska folket att en ledare för ett parti som lett en legitim kamp nu var i Turkiets händer under förnedrande omständigheter.

Europa hade en chans bidra till en lösning när Öcalan befann sig i Europa, men som vid många andra tillfällen förvärrades frågan i och med de sättet som flera europeiska länder hanterade ärendet på. Tyskland som formellt hade efterlyst Öcalan ville inte ha honom utlämnad från Italien där han vistades en tid innan resan vidare till Kenya. Nederländerna, där hans plan landet ville inte ta emot honom. Den ryska duman var för att Öcalan skulle få en fristad i Ryssland, men den dåvarande president Jeltsin hindrade en sådan lösning.

Öcalan och PKK var väldigt öppna, och var beredda att stå upp och försvara den kurdiska frågan under en internationell domstol. Man var beredda att under rättvisa förutsättningar (en opartisk domstol) prövas mot anklagalser som fördes mot organisation. Dessvärre så fanns det inget europeiskt land som var berett att pröva de anklagelser man hade gentemot PKK. Istället hamnade Öcalan på den turkiska fängelseön Imrali där han har hållits isolerad under omänskliga förhållanden i åtta år.

På årsdagen av kidnappningen genomför kurder runt om i världen protester. I norra Kurdistan och Turkiet har myndigheter utfärdat varningar till säkerhetsstyrkor och har precis som under tidigare år en stor beredskap för de våldsamheter som bryter ut när säkerhetsstyrkorna försöker slå ned demonstrationer och protester. I Amed (Diyarbakir) har polis fått befogenheter att genomsöka hus och visitera medborgare godtyckligt. Samtidigt kommer rapporter om att offentligt anställda som inte infinner sig på arbetet kommer att straffas. Trots detta förväntas flera protester och aktioner i Amed och andra kurdiska städer.

Många affärsinnehavare stänger idag sina affärer i protest. Förra året tvingade polis affärsinnehavare att komma till sina butiker och öppnade dem. I fall där affärsinnehavare vägrade klippte man upp hänglåsen eller öppnade butikerna själva på ett eller annat sätt. I år har det redan kommet rapporter om att polis redan på morgonen undersökt vilka affärer som inte varit öppna och tvingat affärsinnehavarna att öppna butiker.

Turkisk och kurdiska medier har sedan igår kväll rapporterat om våldsamma sammandrabbningar mellan polis och demonstranter i Turkiet och norra Kurdistan.

Imorgon: Bilder från protesterna

Hur EU-länder bidrar till att radikalisera kurder

Idag tänkte jag skriva lite om hur vissa länder i EU istället för att bidra till en lösning av konflikten mellan det kurdiska folket och Turkiet, förvärrar frågan och blir en del av den.

Fransk och belgisk polis genomförde tidigare under veckan razzior mot kurdiska hem och föreningar i Frankrike och Belgien. Sammanlagt har 16 personer gripits i Frankrike och Belgien.

Det här är tyvärr en syn som blivit allt vanliga i Europa. Traditionellt sätt är det den tyska polisen som genomfört razzior mot kurdiska föreningar, kulturcentrum, olika mediebolag etc. Men det har även skett i länder som Frankrike och Nederländerna. Frankrike var för övrigt det land från vilket den kurdiska satellit-kanalen Medya-TV sände ifrån innan det stängdes ned i februari 2004. De senste razziorna i år och nedstängningen av Medya-TV 2004 skedde kort innan årsdagen av kidnappningen av Abdullah Öcalan.

Medan Turkiets inflytande över dessa europeiska länder är relativt begränsat, så har USA ett mycket större inflytande. En representant för USA har sagt att gripandena har kommit efter deras påtryckningar som USA har bedrivit mot EU sedan slutet av 2005. I uttalandet står det också att USA arbetar för att flyktinglägret Maxmur, i närheten av Mosul, ska stängas ned. Det räckte inte med att man gav ett kraftigt militärt stöd till Turkiet som brände ned kurdiska byar. Dem av byborna som flydde till södra Kurdistan och senare bosatte sig i Maxmur ska återigen tvingas att fly. Är det detta som kallas för "sparka på någon som redan ligger"?

Dessvärre så kommer en kriminalisering av politiskt aktiva kurder och PKK-sympatisörer leda till en radikalisering av personer som sympatiserar med organisationen. Och dem är många. I många europeiska länder så sympatiserar en stor majoritet av de kurderna med PKK. Man behöver inte vara speciellt insatt för att veta att PKK är det parti som har absolut flest sympatisörer av de kurdiska partierna i Europa. (I Sverige ser det något annorlunda ut, men orsakerna till det får jag skriva om i ett annat inlägg)

Trots att PKK i olika uttalanden har varit noga med att poängtera för kurderna i Europa att endast genomföra demokratiska protester inom lagens ramar så får man förmoda att alla inte kommer att hörsamma dessa uppmaningar. Jag tror inte att det kommer att gå så långt som i Turkiet, där radikala kurder tillsammans med missnöjda avhoppare från PKK kommer att bilda en ny och radikal organisation(TAK). Men, det vore inte heller förvånande om enskilda individer kommer att ta till radikalare metoder för att visa sitt missnöje med att man griper politiker och genomför razzior på föreningar.

Redan nu så har grupper av frustrerade kurdiska ungdomar genomfört olagliga aktioner som att bränna bilar, parkeringshus och banker i Frankrike. För att ta ett sådant radikalt steg krävs mycket frustration och ilska. Varför är dessa ungdomar arga? Varför väljer de att ta till våldsamma metoder istället för att kämpa fredligt?

Det beror delvis på hur många av de EU-länder har agerat i konflikten mellan PKK och Turkiet. EU har inte bara passivt tagit ställning i konflikten genom att terrorstämpla PKK, flera EU-länder har även stött Turkiet genom sälja vapen. Det många kurder inte förstår är varför EU inte söker medla för en fredlig lösning genom samtal med PKK och Turkiet, istället för terroriststämpla dem och delta i Turkiets arbete för att bekämpa PKK.

Det finns många exempel på hur EU bedrivit denna linje. EU valde att terroriststämpla PKK 2002 när de redan hade dragit sig ur Turkiets officiella gränser och sagt att man ville söka en fredlig lösning på konflikten. Sveriges dåvarande utrikesminister Anna Lindh skrev då i ett uttalande att "PKK uppfyllde EU:s kriterier för terrorism", men välkomnade att den då efterföljande organisationen "KADEK" tagit avstånd från terrorism. (PKK upplöstes och omorganiserade sig till KADEK strax innan terrorstämplingen) Men det hjälpte inte att KADEK uttryckligen och i praktiken inte genomförde några terrorattentat. För även KADEK terroriststämplades, liksom Kongra-Gel (som inte heller har utfört några terroristdåd).

Det fanns inget och det finns fortfarande inget starkt stöd från EU-länderna för en fredlig lösning av. Det fanns inte när PKK tidigt under 90-talet utlyste den första ensidiga vapenvilan, och inte nu 2007 heller, då PKK är inne på den femte ensidigt utlysta vapenvilan.

Den nuvarande ensidigt utropade vapenvilan (som utropades 1 oktober 2006 ) har inte förmått EU att försöka medla eller bidra till en fredlig lösning. EU har i medlemsförhandlingar med Turkiet istället koncentrerat sig på frågan om Cypern, där huruvida en hamn i Turkiet för cypriotiska fartyg är tillräckligt eller inte. Att se europeiska länder koncentrera sig på frågor som rör en hamn och inte alls bidra till en lösning till utdragen konflikt där människor dör upprör många.

Nu är det så att man inte förväntar sig något underverk från EU längre, men man förväntar sig inte heller att EU-länder ska delta aktivit på Turkiets sida i kampen mot den kurdiska motståndsrörelsen. Och det är detta senare faktum som är så upprörande för många kurdiska ungdomar. Vad dem ser är hur vissa EU-länders agerande gått från att ha varit passivt neutrala, till passivt tagit ställning för Turkiet och nu senast aktivt deltagit i kampen mot den kurdiska befrielsekampen.

Så till alla kurdiska ungdomar som läser detta: När personer påtalar och klagar över att kurder för en väpnad kamp (i norra Kurdistan) så uppmanar jag er att förklara för dessa damer och herrar att situationen är beklaglig, men att regeringar som styrt i olika länder i EU har bidragit till denna situation.

Förklara för dem det självklara att en kamp lätt kan radikaliseras om man stänger ute alla möjligheter för att på ett fredlig och demokratisk väg bedriva sin politik och uttrycka sina åsikter.

Om de börjar tala om att EU faktiskt stödjer kurder så kan ni hälsa dem att kurderna i norra Kurdistan (sydöstra Turkiet) är mätta på diverse lama "stöduttalanden" (ung: "vi vill ha fred och mänskliga rättigheter") i flower-power stil från EU-politiker som i praktiken inte varit värda fem öre.

Foto: Bilden är tagen av Hugo Hughes från en demonstration i Franrike kort efter razziorna

Tiotusentals kurder protesterar i Strasbourg

Tiotusentals kurder har samlats i Strasbourg för att protestera på årsdagen av Abdullah Öcalans gripande, samt för att protestera mot att franska och belgiska myndigheter har gripit 16 kurder under de senaste dagarna. Flera kurdiska och franska politiker har talat under mötet. En demonstration för Öcalan hålls varje i Strasbourg.

Fler och fler kurder strömmar hela tiden till mötesplatsen och man har redan nu slagit rekord i antalet deltagare, jämfört med tidigare år.

Bilder: ANF

Läs mer om demonstrationen och manifestationen på Kurd.se.

Imorgon på frihetsduvan: Hur EU radikaliserar en rörelse

Voices from the front - Röster från fronten - Del 3

I den tredje delen jag har översatt från Nadire Maters bok "Voices from the front" så får ni ta del av en soldat som lider av psykologiska besvär efter sin militärtjänst. Soldaten berättar också om befäl som ger soldater stryk och som beordrar avrättningar på tillfångatagna medlemmar i gerillan.

"Förr i tiden brukade jag ofta bli förälskad, jag brukade gråta när jag var ensam i mitt rum, jag kunde bli djupt rörd av filmer jag såg. Nu kan jag inte längre bli förälskad. Jag hade ett bättre sexliv förr. Jag har ett sexliv nu också, men inte som det var då. Då var jag mer entusiastisk. Nu är jag en levande död."

"Smuts, disciplin, svordomar och stryk. Det går inte att berätta hur mycket stryk jag fick. Jag vägde 70 kg när jag blev placerad i sydöstra [Turkiet], jag vägde 49 kg när jag ryckte ut från militären. Det är en skillnad på 21 kg...Det tog sex månader för mig att samla mig igen. Varför var alla vi soldater från sydöstra [Turkiet]? Det här är statens politik. Folk från sydöster mot folk från sydöster. Innan kriget brukade dem från sydöstra skickas till väst, och vice versa. Vi var 350 män i kompaniet och inte ens 50 av dem var från västra [Turkiet].

...

Det var vinter och vi var ute och sökte genom byarna. Den första operationen...Vi sökte igenom husen. Vi gjorde helt enkelt identitetskontroller. I några av husen visade dem legitimationer som tillhörde män, men det fanns inga män närvarande, bara kvinnor. Vi rapporterade om situationen till våra överordnade. Man kan inte förvänta sig att kvinnorna ska erkänna och säga att "min man har gått upp till bergen". Eftersom jag var en soldat så var dem mina fiender. Om jag inte hade betraktat dem som mina fiender hade jag anslutit mig till dem. Jag var så olycklig, deprimerad och frågade "varför?" Varför sker detta? Dem människorna är oerhört förtryckta. Vid ett tillfälle hamnade vi i en strid vid Tendurik-bergen. PKK hade sett oss och gömt sig i ett hål. Vi passerade dem utan att märka något. Det vara bara den sista mannen i den sista enheten som upptäckte dem. Vi omringade dem och striderna började. Vi dödade 16 medlemmar i PKK och beslagtog 16 Kalahsnikovs och ett Kanas-gevär. Vi lade deras kroppar på marken. När vi steg upp på morgonen hade deras öron skurits av. De med högersympatier hade skurit av deras öron under nattpasset. Det kändes hemskt, jag hade aldrig förut sett söndertrasade lik sådär. Bataljonschefen var väldigt arg. Han frågade om det fanns någon imam bland oss. Några lyfte på sina armar. Han kallade på dem och frågade: "Berätta för oss om det som de har gjort är rättfärdigt" och fortsatte sedan själv och sa "Även om de är våra fiender, så är det enligt vår islamska tro en synd att skada döda". Jag mådde så dåligt, så deprimerad.

...

Medan jag sträckte på mig i sängen - som efter varje operation, man får ungefär tio dagar att vila eftersom fötterna är så trötta och slitna - så såg jag en soldat stoppa ned ett öra i ett brev. Dem som skar av öron skickade dem till sina familjer. Om jag hade sagt emot så hade han säkerligen anklagat mig för att "stödja separatisterna". Dem kunde till och med åtala mig för att "vara en PKK-militant" och sedan skicka mig till antiterror-enheten för förhör.

Jag blev medveten om mitt kurdiska ursprung under min militärtjänstgöring. Innan dess trodde jag att alla människor var lika. Jag tror det fortfarande, men från början var PKK något okänt för mig. Min medvetenhet om mitt kurdiska ursprung ökade speciellt efter att jag avslutat min militärtjänstgöring."

...

"Under striden i Tendurik-bergen blev en löjtnant skadad i foten. Han hade sedan tidigare ett belastat register. Man trodde att han hade slagit ihjäl en soldat med en klubba. Han hade suttit flera år i fängelse för detta. Hursomhelst, denna löjtnant blev full en kväll och kom till vår sovsal för att ge oss stryk. Han var ungefär 45 år. Ungefär i samma ålder som en överste brukade vara i, men han var fortfarande löjtnant. Vid ett tillfälle kom han och väckte mig, och frågade vad jag gjorde. Han försökte få mig att skratta. När jag vägrade började han kittla mig och jag skrattade. Sedan gav han mig stryk. Alla våra vänner längtade efter att få döda honom under en strid. När vi var i tjänst brukade han packa fem ölburkar i min ryggsäck, fem andra i en annan väns ryggsäck. Han var en alkoholist. Fem ölburkar väger mycket under långdistans-marscher. Ibland brukade man till och med dumpa sina egna rationer för att bli av med vikt. Trots detta så packade han oss med sin öl och bad oss servera honom när vi gjorde ett stopp. Denna löjtnant stod upp och svor åt fienden under striden, trots att det är förbjudet. Han blev skjuten. Det var 16 Kalashnikovs och ett Kanas-gevär, men han blev skjuten av G3-kula, ett skott som skjutits av någon av oss.

Hans överordnade var säkra på att han skjutits av sina egna soldater. Den officiella förklaringen var att "han skjutits av misstag". Men alla visste att en soldat hade skjutit honom medvetet. Han kom aldrig tillbaka. Alla soldater var tacksamma till den okända soldaten som hade skjutit honom.

Under samma strid hade vi tillfångatagit tre PKK-medlemmar. En av dem började gråta när han såg sina döda kamrater [som hade dödats i samma strid]. Han grät för sin befälhavare. En annan av dem frågade "hur många av er har vi dödat?". Kaptenen ställde in dem i ett led och gav oss order om att ge dem våra snökepsar. Men de vägrade att ta emot dem. Sedan beordrade vår kapten dem att ta av sina kläder, och de gjorde det. Sen kallade han in styrkan och lät skjuta dem. Det var samma befäl som hade skällt på soldaterna för att de hade skurit av öron på döda och talat om synd.

Du har tillfångatagit dem. Du kan be om ett korrekt straff. Vem ger dig rätten att avrätta dem? Jag hade en vän från Diyarbakir, han var tårögd och sa "Jag skulle vilja döda den här kaptenen". På vägen tillbaka såg vi PKK-lik. Deras huvuden var krossade av deras kamrater som inte ville att de skulle kännas igen. Men en av dem var uppenbarligen en kvinna eftersom hon hade långt hår. Vi led inga förluster. Men en av våra kamrater sköt sig själv under ett nervsammanbrott. Han ville inte fortsätta att kriga. Han blev handikappad och dömdes till ett eller två år.

...

När vi anslöt till kommando-enheterna hade de redan dragits in i strider. Fem av dem [kommando-soldaterna] hade redan dödats. När vi skulle lyfta in en av dem i ett fordon såg jag hans ansikte. Det var som om han inte var död. Det kändes förfärligt, Man blir deprimerad, fylld av hat och vill hämnas."

På den tiden tänkte jag "PKK är onda". Men nu har jag sett att folket i öst är förtryckta. Förr hade jag mer fördomar om PKK, men nu ångrar jag att jag gjorde min militärtjänst. Om jag hade fått bestämma nu skulle jag inte ha gjort militärtjänsten.

...

På vägen tillbaka till min hemstad mötte jag min far och en granne. De passerade mig. Dem kände inte igen mig. Jag kallade honom "pappa". Han vände sig om, han kramade mig. Det kändes förfärligt för honom att inte känna igen sin son. Han grät. På kvällen kom mina farbröder på besök. Alla var i ett chocktillstånd. Som tröst viskade de "du kommer att bli bra". Mitt beteende måste varit något ovanligt. Dem var oroade att jag hade tappat förståndet.

Min mamma tog hand om mig, med bra måltider. Jag samlade mig på tre månader. Medan jag var borta hade min flickvän gift sig med någon annan. Sedan dess har jag inte haft några flickvänner. Jag finner inget nöje i att flörta, som jag gjorde förut. På den tiden blev jag förälskad så ofta; jag brukade gråta för henne när jag var ensam i mitt sovrum, jag blev djupt rörd av filmerna jag brukade se. Nu kan jag inte bli förälskad längre. Jag brukade ha ett bättre sexliv. Jag har fortfarande ett sexliv, men inte som det var förut. Då var jag mer entusiastisk. Nu lever jag en död mans liv. Jag brukar tillgripa våld oftare än förut. Om jag blir utmanad börjar jag skrika, jag blir galen för vad som helst. Jag svarar skarpt på varje utmaning. Jag kan inte somna förrän gryningen. Jag vet inte vad jag tänker på. Jag sitter helt enkelt där, noll. Om man betraktar mig utifrån kan man uppfatta det som att jag mår OK, men det gör jag inte. När jag pratar med någon låtsas jag att jag lyssnar på dem, men det gör jag verkligen inte. Jag kan inte koncentrera mig. Jag tror att jag har hjärtproblem, men jag vet inte exakt vad. Och ibland får jag en fruktansvärd huvudvärk. Jag har inte gått till en doktor eller psykolog. Men nu när jag pratar med dig, känner jag mig befriad från mina lidanden. Du tog mig till det förflutna, jag har sett skillnaden på förr och nu.

Översatt från boken "Voices from the front" av Nadire Mater

Del 1 - "Under en sådan stund ser du inte dem som kvinnor"
Del 2 - "När en PKK-medlem dör, blir hans kropp svart"

Kurdisk heavy metal

Jag trodde det skulle dröja innan den dagen kom då vi skulle få se ett kurdiskt heavy-metal band. Men efter ett tips från en läsare har jag förstått att den dagen redan är här. Gruppen heter "Kingdom of Commagene" och består av medlemmar från Kurdistan, USA, Israel och Österrike. Bandet bildades januari 2006 och är således det första kurdiska heavy-metal bandet. Deras texter är skrivna på kurdiska och engelska.

Gruppens sångare heter Rodi Hevi och är från Kurdistan. Övriga medlemmar är Erik Lary (Israel), Joe Schirl (Österrike) och Robert Castelli (USA). Till en början hette bandet "XQW", och använde sig av sloganen "Några farliga bokstäver". Gruppen anspelade på att man i Turkiet hade förbjudit kurder att använda sig av bokstäverna "X","Q" och "W", då dessa bokstäver inte finns i det turkiska alfabetet, till skillnad från det kurdiska alfabetet. (Användandet av bokstäverna i Turkiet har lett till åtal i flera fall. RSF )

Bandet bytte senare namn till "Kingdom of Commagene". Bandet har många mål, bland annat att utveckla den kurdiska musiken. Bandets medlemmar är även politiskt aktiva för mänskliga rättigheter och stödjer kurdernas kamp för frihet. Deras texter har ofta ett politiskt budskap och flera av dem handlar om kurdernas kamp för frihet. Bandets första album heter "Farliga bokstäver".

En av bandets texter:

Qandil

We’re walkin we’re walkin through Mount Qandil
The Zagroses are too high and we can touch sky

The life is very holy and the story is too old
We’re gonna fight for the freedom till we die

We’re climbin, we’re climbin to the Mount Qandil
Our mountains are so high and no one gets till we die..

The life is very holy and the story is too old
We are gonna fight for the freedom till we die

We’re walkin we’re walkin through Mount Qandil
The Mountains are so high and we can touch sky

The life is very holy and the story is too old
We’re gonna fight for our freedom till we die

Fuck iskender and Timur…

Text: Rodi Hevi
Musik: Eric LARY

(Azad, tack för tipset och hjälp med översättningen)